Gå till innehåll

En fungerande rovdjursförvaltning

Jag har tidigare bloggat om min syn på rovdjursskyddet med betoning på varg. Det kan vara på sin plats att fortsätta att utveckla tankar kring detta. Det är viktigt att dessa frågor inte stannar vid endast vargfrågan utan att vi greppar frågan som helhet.

Den utgångspunkt jag har är en utav grundbultarna i kristdemokratisk ideologi, förvaltarskap, som bland annat innebär att vårda och värna om alla levande varelser. Människan ska ta väl hand om djuren och se till att de får leva så naturligt som möjligt.

Med det som bakgrund så anser jag , som tangerar regeringens proposition i frågan (SOU:1999:146). Det behövs en tydligare lagstiftning på området. Det är därför lovande att regeringen nu kommit med en proposition i frågan. Den problematik jag i tidigare blogginlägg bekräftas när man läser remisssvaren. I några pekas det på att både varg och järv ligger i farozonen om ny lydelse i 28 § i jaktförordningen.

När det gäller järven så kan utredningens mål om att på sikt få till en långsam tillväxt av stammen. När det gäller vargen så är möjligheterna till skyddsjakt som den föreslagna formuleringen medger utgör det ett reellt hot mot den skandinaviska stammen.

Den nuvarande jaktförordningens bestämmelser om bestämmelse om skyddsjakt. För att jaktförordningen ska brottsbalkens bestämmelser om nöd föreligga. Lagstiftaren säger alltså i princip att värdet av det man vill skydda vara större det som hotar ens egendom.

Om den ändring som utredningen föreslår blir verklighet kommer det att bli tvärtom. Jaktförordningen 28 § kommer att bli så generellt skriven så att allt kommer att bli godtyckligt. Det som problematiserar är att jaktförordningen 28 § kommer att bli så generellt skriven när det gäller angrepp på. Vilken som helst av de stora rovdjursarterna kommer att oavsett situationen och värdet av tamdjuret.

En utav utredningen intentioner är att både järven och järvens möjlighet ska ges möjlighet att öka i antal och utbredning. Det är viktigt att förvaltande myndigheter bedömer skyddsjakten utifrån ett nationellt perspektiv och att tamdjursägarens möjligheter vara begränsade.

En annan aspekt som framkommer är att man behöver utgå ifrån EU-kommissionens komittédirektiv. Därför är utredningen missvisande när det gäller det referensvärden som utredaren anger.

Jag är ingen expert men jag anser att det är viktigt att utredningen också utgår ifrån. De referensvärden som anges är mycket att betrakta som naturvetares önskemål. Man bör ta hänsyn via demografiska sårbarhetsanalyser. Utifrån vetenskapliga fakta grundade kriterier kan samhället, med stöd av arts- och habitatsdirektivet sätta förvaltningsmål för respektive utifrån ett socioekonomiskt ställningstagande.

Sverige behöver ett självbestämmande när det gäller rovdjursförvaltningen utifrån nationella och regionella särdrag såväl biologiska som kulturella. Det ger betydligt större hänsynstagande till berörda människor utan att äventyra stammarnas överlevna och skulle vara helt i linje med EU - kommissionens rovdjursriktlinjer och Art- habitatdirektivet. Detta är helt avgörande för att kunna normalisera en mycket infekterad debatt om rovdjuren.

Jag kan konstatera att det behövs mer genomlysning i frågan och jag tycker det är bra att nu EU-kommsionären nu tittar vidarei frågan.