Foto: Pixabay

Läste nyligen i Journalisten att New York plockar in tweets i tidningen.  Man kommer att återpublicera  tweets från profilerade medarbetare.  En utveckling som jag tror medielandskapet kommer fortsätta med det. Det för mig också osökt in på frågor såsom vad är det för medierapportering vi kommer att ha. Kan man använda alternativa kanaler och kombinera det med publicistisk trovärdighet ?. En viktig diskussion som också förs i den akademiska forskningsläget. Vad säger forskningen om dessa former av publicering. Och mer intressant, hur påverkar det medielandskapet.

I en forskningsantologi om en demokrati i förändring skriver Jenny Wiik, lektor vid Göteborgs universitet och Gunnar Nygren, professor vid Södertörns högskola framhåller begreppet ”medieborgare” som framhölls i den tidigare medieutredningen för att beskriva den revolutionerande förändringen som skett i samhällets kommunikationsmönster (SOU 2015:94). Medborgaren var tidigare en passiv användare så är ”medieborgarna” också en producent av innehåll som sprids i medier, bloggar och andra nätbaserade plattformar.

Vidare framhåller man att användandet bygger på” interaktion, personalisering och konstant tillgänglighet. Exempelvis finns det fristående nyhetsbloggar från professionell journalistik då de i större utsträckning bygger på dialog och inte begränsas av den traditionella medielogiken säger en del forskning (Haas 2005).”
Vidare konstaterar man ”Frånvaron av organisatoriska ramar ger bloggare en stor frihet när det gäller såväl nyhetsutvärdering som presentation och tänkta publiker säger en annan medieforskare (Lowry och Latta 2008). Man konstatera vidare  en del forskning som säger ”Ingen redaktör talar om för dom vad dom ska göra, hur eller när, som bloggare är man sin egen gatekeeper och hänvisar till forskning i detta ämne (Levingson 2009 och Dominigo 2008).”.

Några rader senare kommer man fram till det intressanta i sammanhanget  ”Bloggar och social medier erbjuder ofta ett innehåll som präglas mer av åsikter och debatt än vanlig nyhetsjournalistik: De påminner om den tidiga journalistiken på 1700-1800-talet som präglades mycket av åsikter samtidigt som de nya typerna användarproducerat innehåll som präglas mer av åsikter, samtidigt som de andra typerna av användarproducerat innehåll ofta relaterar till traditionell journalistik. ”Medieborgare” bidrar till en ökad mångfald i åsikter och debatt, samtidigt som samspelet med det traditionella medieinnehållet är tydligt när det gäller vilka ämnen och frågor som diskuteras. Den professionella journalistiken blir en del i en bredare samhällsdiskussion, samtidigt som journalistikens normer utmanas när det gäller etiska bedömningar och nyhetsvärdering. Detta samspel har redan haft stora konsekvenser för den professionella journalistiken.”.

Jag tror att det finns en utmaning i hur traditionell professionell journalistik möter ”medieborgarna”.  Denna diskussion skulle kunna fortsätta. Jag hoppas på respons som ”medieborgare”.

Foto: Pixabay

Vi ser en utveckling där debatten i Sverige tenderar att gå åt fel håll. Istället för att se till de möjligheter migration för med sig så ser man till dess kostnader. En ståndpunkt som faller i dess logik. Vi ser heller inte något stöd för detta i befintlig forskning. Världsbanken räknar med att penningförsändelser, som utvandrare ifrån utvecklingsländer skickat till sina ursprungsländer, uppgick till 372 miljarder dollar år 2011. Det är mer än dubbelt så mycket som OECD-ländernas bistånd vilket landande på 134 miljoner dollar. Robert Guest, som är näringslivsredaktör på den brittiska tidskriften ”The Economist” menar till och med att fri rörlighet skulle fördubbla världens sammanlagda BNP.

Vidare kan man också säga att resonemanget i debatten många gånger är statiskt och har ett kameralt perspektiv. Det är inte detta som är det relevanta. Det är istället om Sverige som land på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Och här är den internationella forskningen entydig. Mottagarländerna vinner ekonomiskt på invandring. Specialiseringen ökar, arbetsmarknaden blir mer flexibel, den internationella handeln blir större, och såväl företagande som innovationer får en extra skjuts. Invandring är alltså en samhällsekonomisk vinst, den höjer vår levnadsstandard.

Ett räkneexempel ger en fingervisning kring hur statsfinanserna påverkas är rapporten Flyktinginvandring Sysselsättning, förvärvsinkomster och offentliga finanser på uppdrag av Finanspolitiska rådet av Lina Aldén och Mats Hammarstedt , Institutionen för nationalekonomi och Lingvistik, Linnéuniversitet. Den totala nettokostnaden per flykting uppgår till ca 190 000 kronor första året efter det att flyktingen folkbokförts i Sverige: Efter sju år i landet uppgår den totala nettokostnaden till 95 000 per flykting. När vi exkluderar den offentliga konsumtion som på kort sikt kan antas vara oförändrad vid en ökad flyktinginvandring uppgår den genomsnittliga totala nettokostnaden per flykting till ca 125 000 kronor första året efter det att flyktingen folkbokförts i Sverige. Efter sju år i Sverige uppgår denna nettokostnad till ca 37 000 kronor per flykting, skriver rapportförfattarna.

Vi bör också betänka att de allra flesta utrikes födda bidrar till svenska ekonomi genom sitt arbete, som anställd eller företagare. 640 000 är födda i ett annat land går varje vecka till sitt arbete. Nästan var sjätte person som jobbar i Sverige är född utomlands. Invandrare står bakom var sjätte nystartat företag – detta måste rimligen ge pengar till statskassan – om vi börjar räkna utgifter istället för inkomster är vi väldigt fel ute.

Foto: stocksnap

Ledande socialdemokrater går nu till storms mot vinster i välfärden i länsmedia. Bakgrunden är den statliga utredningen  Ordning och reda i välfärden av  Ilmar Reepalu.

Det finns all anledning att värna den svenska välfärdsmodellen. Det handlar i hög grad om tillgänglighet, kvalitet och valfrihet inom vård och omsorg. Här ska skolan bäst rusta eleverna med de kunskaper som krävs för arbetsmarknaden och vidare studier. Den gemensamma finansieringen är en hörnsten för ett samhälle som utvecklas och håller ihop. För att kunna klara välfärdsuppdraget behöver tjänsterna kunna tillhandahållas på ett kostnadseffektivt sätt. En mångfald av utförare som med kvalitet vill attrahera elever, patienter och skapa mervärden är den bästa garanten för en välfärd med hög kvalitet som kommer alla till del.  En självklar del i detta är att dessa bolag ska hålla sig till arbetsrätten, att kontroll av verksamheten sker.

Det finns anledning att kraftfullt motsätta sig det systemskifte inom välfärden som utredningen har föreslagit. Sverige har tidigare prövat monopol i välfärden med dåliga resultat. Elever, patienter och omsorgstagare upplevde vanmakt när de inte kunde välja bort välfärdsutförare som inte passade dem. Många for illa över att vara utlämnade till stora system de inte kunde påverka eller göra sin röst hörd i.
Personalen vantrivdes i en arbetssituation de inte kunde förändra eller söka sig ifrån. Ineffektiviteter byggdes upp i de stora systemen och skattebetalarna fick allt sämre valuta för sina pengar.

Under 1990-talet öppnade både socialdemokratiska och borgerliga regeringar upp välfärden för flera utövare. Även Miljöpartiet var med och tog fram friskolereformen som spelat en viktig roll för elevers rätt att välja skola. Dessa förändringar har stärkt människan och har samlat bidragit till högre kvalitet, ökad tillgänglighet och god kostnadskontroll. Bitvis har regleringarna varit otillräckliga eller rent av eftersatta. Ibland har det brustit i upphandlingar. Emellanåt har enskilda eller kommunala aktörer agerat klandervärt. Bland annat tack vare mångfalden har dock olika brister uppmärksammats, debatterats och åtgärdats. En sådan dynamik är inte möjlig om vi återgår till ett monopol de facto, vilket är den nödvändiga konsekvensen av utredningens förslag. Förslaget riskerar nämligen att innebära en långsam kvävning till döds av såväl idébruna aktörer som andra icke-offentliga välfärdsutövare. 70-80-talens debatt om löntagarfonder och i liggande förslag har samma slutliga resultat; konsekvensen av förslaget kommer att vara en monopolsituation.

PwC har räknat ut att var fjärde icke-offentlig välfärdsutövare skulle göra förlust för att få fortsätta bedriva verksamhet. Förslaget innebär också en stor kontrollapparat.

Vidare riskerar förslaget att slå hårt mot välfärdsföretagare som vuxit fram och därmed särskilt för kvinnligt företagande. Särskilt finns det orosmoln för att de små företagen skulle slås ut. Även icke-vinstdrivande sektorn har uttryckt oro över förslagets konsekvenser.

Välfärden ska präglas av ordning och reda. Varje skattekrona ska användas till största nytta.  För mig som kristdemokrat är det självklart att all välfärdsverksamhet ska omgärdas av tydligt ansvarskrävande, kontinuerlig tillsyn och tydlig uppföljning. Denna kontrollapparat ska naturligtvis fokusera på verksamhetens kvalitet istället för det redovisade resultatet, och göra det både för kommunala och enskilda huvudmän. Det offentliga har ett osvikligt ansvar för tillgängligheten och kvaliteten. Därför sätter jag och flera sig emot utredningens grundinställning att entreprenörskap och med det vinst skulle utgöra ett hinder för medborgarnas tillgång till kvalitativ välfärd. Företagsamhet i privat regi som konkurrerar med kommunala alternativ är ett mycket bra sätt att tillhandahålla högsta möjliga kvalitet på ett kostnadseffektivt sätt. Det är så vi kan klara en välfärd för alla.