Jag ska fortsätta diskussionen kring integration. Som jag inledningsvis konstaterat är migration ett mycket positiv företeelse. Människans rörlighet över gränser och mångfald är positivt ur en lång rad perspektiv. Det ökar friheten och rörelseutrymmet och bekämpar fattigdom och ger dessutom skydd till människor som riskerar död och förföljelse.

De allra flesta utrikes födda bidrar till svenska ekonomi genom sitt arbete, som anställd eller som företagare. 64 000 personer som är födda i ett annat land går varje vecka till sitt arbete. Nästan var sjätte person som jobbar i Sverige är född utomlands. Invandrare står bakom vart sjätte nystartat företag.

Samtidigt har Sverige problem när det gäller invandrares ställning på arbetsmarknaden. Under de senaste decennierna har invandringen till Sverige förändrats. Fram till början av 1970-talet hade Sverige främst arbetskraftsinvandring. Numera är det flyktingar och deras anhöriga som dominerar, även om det åter har öppnats upp för arbetskraftsinvandring. Dessutom har sändarländerna bytts ut, från främst utomeuropeiska sådana.

Under samma period har Sverige problem när det gäller sysselsättningen hos invandrare. Under förra epoken av arbetskraftsinvandring – under efterkrigstiden i början av 1970-talet – hade utrikesfödda en högre sysselsättningsgrad Nu är det alltså tvärt om.

I såväl statistiken tenderar vi att behandla kollektivet ”invandrare” eller ”utrikesfödda” som en homogen grupp. Det är en felaktig bild. I gruppen utrikes födda finns såväl högutbildade från rika, demokratiska länder som lågutbildade från fattiga, odemokratiska länder. De har inte samma problem på arbetsmarknaden.

Vi ska också komma ihåg att det inte är samma invandrare som är arbetslösa hela tiden. Det mest av skillnaden suddas ut med tiden. Den negativa arbetsmarknadsstatistiken förklaras i stället primärt av att gruppen invandrare fylls på och för få nyanlända arbetar. Dessutom är etablerings för lång. Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete är 7 år.

Det är något som inte fungerar. Det bli tydligt i en internationell jämförelse. Sverige är sämst på integration på arbetsmarknaden. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikesfödda är större i Sverige än andra OECD länder.

Vi kan endast skrapa på ytan i denna debatt. Min förhoppning är att dessa rader ska bidra till en konstruktiv debatt.

I några blogginlägg har jag berört migration. Jag kommer ägna ett par blogginlägg åt detta mycket viktiga område.Migration har genom historien varit viktigt för ökat välstånd och säkerhet. Idag fortsätter det vara en kraft som bekämpar fattigdom, räddar oskyldiga liv ur konflikter och katastrofer. Människans frihet att söka sig dit hon tror sig kunna skapa ett bättre liv för sig och sin familj borde vara ett självklart mål för alla.

Öppnare gränser är inte enbart humanistiskt riktigt, utan också ekonomiskt förmånligt. Det är absurt att bara associera invandring med utanförskap och fattigdom när migration varit en nyckel till ökat välstånd. En stor del av den svenska ekonomin är beroende av människor vill flytta hit, arbeta och start företag. Migration kan lindra demografiska utmaningar och fattigdom och tillföra arbetskraft och nya idéer samt öka handelskontakter och dynamik.

Jag har ett par tankar som jag tänkte publicera här. Det finns flera aspekter, som jag av utrymmesskäl inte diskuterar i detta inlägg men jag hoppas på en diskussion i frågan ändå.

Fler människor som söker asyl i Sverige ställer krav på en fungerande integration. Fler invandrare måste komma i arbete, kunna hitta en bostad och lära sig språket – bli en del av samhället.

Sedan valet 2014 har integrationen seglat upp som en av de mest hett debatterade frågorna, och flera partier har lagt fram olika förslag på hur integrationen skulle fungera bättre. En del av de frågorna handlar om migration snarare än integration, eller får i alla fall direkt migrationspolitiska konsekvenser. I stället för att hantera hur människor som kommer till Sverige bäst kommer i arbete, lär sig språk och blir en del av kulturen så handlar flera förslag som lagts under integrationspolitisk täckmantel i själva verket handlar om att färre människor ska komma till Sverige, att kraven ska bli hårdare eller att det ska bli lättare att utvisa dem.

Göran Hägglund skrev i december 2014 på DN debatt om hur integrationen kan förbättras, bland annat genom tillfälliga uppehållstillstånd och snabbare behandling av asyl ifrån ”säkra” länder.
Folkpartiets partiledare Jan Björklund lade tillsammans med tre andra förslag i samma tidning om att införa försörjningskrav för anhöriginvandring och tillfälliga uppehållstillstånd.

Alla dessa förslag innebär förändrade regelverk för vilka som får komma till Sverige,under vilka förutsättningar och hur länge de får får stanna. Det är alltså migrationspolitik och inte integrationspolitik. Alla förslag innebär också skärpningar av kraven, och skulle leda – åtminstone på marginalen – till minskad invandring.

Att minska migrationen för att lösa integrationspolitiska problem är aldrig en bra idé. Om asylrätten urholkas innebär det att människor tvingas leva kvar i kriget Syrien. Det är inte en proportionerlig respons på arbetslöshet bland invandrare. Innan man föreslår minskad invandring för att lösa integrationsproblem bör man dessutom ha i åtanke att migration är det överlägset bästa sättet att minska den globala fattigdomen. Vårt fokus bör vara kring vad tillfälliga uppehållstillstånd får för effekter på integrationen. Vi behöver fokusera på mindre om migration, hur många som får komma hit och hur länge de får stanna, och istället mer om hur fler kan bli en del av samhället.