Passar med detta inlägg att önska mina läsare god fortsättning och ett gott nytt år. Passar på att skriva ett par rader om en rätt som vi kristdemokrater varit drivande i. Det handlar om avdragsgillt för gåvor.

En viktig utgångspunkt är att vi tror på människors solidariska anda och viljan att hjälpa de människor i vårt samhälle som har det sämre ställt.ställt. Beslutet om vem eller vilka man vill stödja är ofta individuellt, och bör således i begränsad utsträckning fattas av statliga instanser via riktade bidrag. Vi har sedan länge kämpat som parti för att få igenom förslaget, och när så äntligenskedde lagom till 2012 var vi sist ut bland samtliga EU-länder. Det var med andra ord på tiden.

Lars Trägårdh och Johan Vamstad skrev mer specifikt i sin rapport Att ge eller att beskattas från 2009, då frågan höll på att utredas, att ”Samtliga EU-länder med undantag för Sverige har dock någon form av skattemässigt gynnande av privata gåvor till ideella organisationer som anses allmännyttiga”. Storbritannien är ett av de länder som kanske har bland de mest generösa systemen för avdrag inom EU. Länder som också brukar nämnas i positiva ordalag när det kommer till detta är Nederländerna och Norge. Norge införde exempelvis systemet redan år 2000, och har sedan dess utvecklat det ett flertal gånger.

Enligt Skatteverkets senaste uppgifter från slutet av oktober är 66 föreningar godkända av Skatteverket. Det är en ökning med över 50% på ett år. Detta talar sitt tydliga tecken på att detta är här för stanna.

Införandet av avdraget har inneburit ett ökat medborgerligt medvetande om det civila samhällets roll och till ett allt större engagemang i ideella föreningars arbete. Skattereduktionen fungerar som incitament för att individers egna värderingar och hjärtefrågor ska styra riktningen på stödinsatser, istället för att dessa ska distribueras via statliga projekt. Reaktionen från ideella föreningar varit positiv - Plan Sverige uppskattade bland annat i slutet av förra året att de fått in 10 miljoner kronor mer per år än vad som annars hade varit fallet. Detta skulle räcka till att finansiera 11000 ”skolstipendier” för ett års
högstadieutbildning för barn i länder som Ecuador eller Guatemala, enligt en rapport från Frivilligorganisationernas Insamlingsråd. Stefan Bergh, generalsekreterare hos Cancerfonden,säger i samma rapport att avdragsrätten utgör en viktig reform inte bara för civilsamhället,utan för samhället i stort. Samtidigt som många är positiva till initiativet har det framkommit
konstruktiva förslag på att justera regelverket.

Tidigare i år författade jag en debattartikel i vår partitidning Kristdemokraten där jag diskuterar rättsfilosofi utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv och jag tänkte fortsätta ett blogginlägg på temat. Jag skrev b la i den artikeln utifrån begreppet reparativ rättvisa. Begreppet används internationellt. Utifrån en artikel som jag hittade i Svenska Dagbladets kultursida den 17 juli 2003 där det ges en bra bakgrund som jag ska försöka ge intresserade. Jag tänker också försöka beskriva hur den konkret kan tillämpa på kristdemokratisk rättspolitik.

Inledningsvis tänkte jag försöka visa på hur denna tanke kan tillämpas på kristdemokratisk rättsfilosofi och sedan ge en kort inblick i den diskussion som förs. En viktig utgångspunkt är det vi kristdemokrater kallar för personalism. Detta innebär i praktiken att varje människa är unik och okränkbar. Det faktum att vi alla är människor är av samma mänskliga natur följer att vi alla,oavsett ålder, kön, hudfärg, begåvning o sv har samma människovärde.

Denna människosyn talar också om att människan är född i ett sammanhang,med ett ömsesidigt beroende.Människan har såväl kroppsliga som andliga behov.Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan.
Utifrån en personalistisk människosyn vill vi värna alla människors liv, frihet och värdighet. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta. Det är i denna människosyn som behovet av försoning och upprättelse i mellanmänskliga relationer där den reparativa rättvisetanken kommer in. Att försöka så långt det är möjligt reparera de skador som brottet orsakat, att nå försoning mellan förövare och brottsoffer. Det handlar också om synen på människan som en rationell varelse som kan välja mellan gott och ont, att se konsekvenser av sitt handlande. Ja, listan skulle kunna göras lång på hur man konkret skulle kunna tillämpa denna.

Ser vi internationellt på hur denna rättsfilosfi tillämpas, i Eruopa, Nordamerika och och Australien/ Nya Zeeland de senaste 20 åren. Och inte bara som en intressant filosofi - de praktiska uttrycken för att arrangera de processer som frågas efter är många och blir allt fler. Mycket positivt har hänt. Ett växande antal länder , uppmuntrade av Europarådet, EU och FN, lagstiftning om reparativ rättvisa eller om något av filosofins praktiska uttryck. Och visst är sådan medling mellan gärningsmän och brottsoffer som lagstiftats om också i Sverige (Lag 2002:445 om medling med anledning av brott) ett alldeles utmärkt sätt att handskas med de frågor som brott väcker. Gärningsmannen ges möjlighet att ta ansvar för sin handling och ställa till rätta efter det han gjort, samtidigt som brottsoffret ges chansen att få ett ansikte på och komma i direkt samspråk med den som orsakat skadan. Detta är en kort presentation vad denna rättsfilosfi syftar till. När vi har dessa perspektiv så tror jag att vi är på rätt väg.