Den senaste tiden har betyg diskuterats på insändar- och debattplatserna i tidningarna. Stundtals har debatten varit polariserad. Betygsdiskussionen har blivit ett slagträ mellan de politiska blocken.

Problemet med betyg är att de har två olika funktioner: de är dels kunskapsmätare, dels ett verktyg för rangordning mellan sökande till gymnasieskolan och högskolan. Det är kanske mest där som skon klämmer: betygen som kunskapsmätare är bra för att kunna få ett kvitto på personlig och kunskapsmässig utveckling.
Den andra delen är ett skäl till varför vi kristdemokrater talat om att man bör ha mer individanpassning när man gör urval till gymnasieskolan och högskolan, kunna tillvarata otraditionellt vunna kunskaper som inte syns i betygen.
Ett av skolans nuvarande problem är att målen i läroplanerna och kursplanerna är för många. Det leder till att lärare inte kan kontrollera att alla uppfylls, vilket kan vara en förklaring till att en del elever som borde få IG får G. Därför har vi kristdemokrater börjat arbeta för att man ska minska antalet mål i skolan.

Ett annat problem är att skiftet från relativa till absoluta betyg skedde utan tillräcklig fortbildning bland lärarna, och att man inte fäster tillräcklig vikt vid detta i lärarutbildningen. Vi är för absoluta/målrelaterade betyg så att man bara behöver jämföra sig med sig själv i förhållande till målen, men lärarna måste bli bättre på att kunna göra likvärdiga och balanserade bedömningar om en elev verkligen har G eller IG. Man kan också fundera på om inte ekonomiska aspekter spelar in: det kanske är mer ekonomiskt lönsamt att släppa igenom elever än att låta dem gå kvar, eftersom de är särskilt resurskrävande, det vill säga grundskolan lämpar över problem på gymnasieskolan.

Det är viktigt att utvärderingar gör av elevers kunnande så att eventuella brister kan åtgärdas så tidigt som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever med speciella talanger och egenskaper uppmuntras och ges förutsättningar att utveckla dessa.