Gå till innehåll

Nyligen har remisstiden till ett nytt förslag på Europapolitiskt program löpt ut inom partiet. Om ett år är det val till Europaparlamentet.

Och det är viktigt att vi som medborgare och kristdemokrater är delaktiga i Europapolitiken.

Kristdemokraterna har på ett avgörande sätt varit med och skapat den Europeiska Unionen (EU). Det andra världskriget lämnade Europa i ruiner. Miljoner människor hade fått sätta livet till. 1949 erbjöd den franske statsmannen Jean Monet och den kristdemokratiske utrikesministern Robert Schumann Tyskland och den kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer, ett förpliktigande samarbete i Kol- och stålunionen. Tanken var dels att underlätta återuppbyggnaden av Europa, men framförallt att förebygga ett nytt storkrig genom att kontrollera kol- och stålproduktionen.

Kol- och stålunionen trädde i kraft 1952 och omfattade förutom Tyskland och Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg - de västeuropeiska länder som drabbats hårdast av kriget. Samarbetet blev en framgång och 1957 byggdes det ut med Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) och kärnenergi-samarbetet Euratom.

De svenska Kristdemokraterna (kd) beslutade redan 1990 på sitt riksting i Falköping "att uttala sig för en stegvis anslutning till de europeiska gemenskaperna - EG". Sedan dess har varje riksting med övervägande majoritet bekräftat och utvecklat vår positiva syn på samarbetet inom den Europeiska Unionen. Partiet har senare efter en djupgående process med bland annat ett stort antal studiecirklar, under sitt extra riksting i januari 2000, ställt sig bakom ett svenskt deltagande i EMU. Detta stakade ut en väg som vi ska fortsätta att gå på.

Samtidigt kan vi ifrågasätta varför det inte har förts en större diskussion om Europapolitiken vi kristdemokrater håller på att forma. Vi måste våga diskutera de viktiga Europafrågorna. Europa måste kännas nära medborgarna.

Därför är jag bitvis kritisk till det sätt som EU idag fungerar på många områden. EU är ett viktigt instrument som inte utnyttjas fullt ut. Subsidiaritetsprincipen om beslut på lägsta nivå måste ges en mer framskjuten position. För att uppnå detta är det nödvändigt att konkretisera och förtydliga på vilka områden beslut ska fattas av EU-organ.

Jag delar därför de europeiska kristdemokraternas vision om ett enat och demokratiskt Europa där den politiska makten fördelas efter subsidiaritetsprincipen mellan de olika nivåerna. I enlighet med EPP och dess ungdomsförbund YEPP menar vi att en federal struktur är bästa sättet att förverkliga subsidiariteten och motverka onödig centraliserisering och byråkratisering. Unionen ska byggas upp av självständiga stater och starka regioner. En europeisk federation är den bästa försäkringen för ett decentraliserat Europa som uppmuntrar till mångfald. En federation i kombination med subsidiaritet innebär att Unionen endast tar tag i de frågor som inte medlemsstaterna klarar av att på ett effektivare och bättre sätt sköta själva. Federalismen, rätt tillämpad, ökar därför medborgarnas inflytande och skapar förutsättningar för att konstruktivt samarbete.
Det är fel att kalla förhållandet mellan staterna som en federation rakt över, men det är ett federationsliknande förhållande i de frågor/lagar där medlemsstaterna har beslutat att EU skall ta på sig beslutansvaret. EU har endast makt i de frågor där medlemsländerna beslutar att överföra makt till EU därför att besluten bedöms bli bättre på en högre nivå, exempelvis, frågor som är nationsöverskridande. Detta är en ordning som bör bevaras.

"Min son är sprutnarkoman.Vad gör jag" frågar sig en debattör i min lokaltidning Jönköpingsposten.

Missbruket av alkohol och narkotika är samhällets största sociala och medicinska problem.Det krävs en aktiv politik för att minska drogmissbruket, men också en omfattande attitydförändring.Vi kristdemokrater ser med oro på allla drogliberala tendenser, både på nationell och internationell nivå och anser att sådana tendenser måste bekämpas.Man kan aldrig nog understryka familjens roll som en förebyggande kraft mot missbruk och utslagning. En kristdemokratisk drogpolitik kräver hänsyn till individens helhetssitutation samt det faktum att vi alla växer upp under olika förutsättningar. Det är oerhört viktigt att samhället ger tydliga signaler, dels genom en tydlig och kraftfull lagstiftning, och dels genom att intensifiera opinionsbildningen mot drogliberala tendenser.Frågan om sprututbyte ställer oss inför ett svårt dilemma. Å ena sidan är narkotikamissbruk något som måste bekämpas med största kraft. Det är en tragedi varje gång en person fastnar i drogmissbruk, främst för missbrukaren själv men också för dennes familj och vänner.Å andra sidan måste vi göra det som står i vår makt för att på alla sätt hjälpa de personer som har fastnat i drogmissbruk. Det kan därför vara lockande att införa sprututbyten om tillgång till rena sprutor kan minska smittspridning bland missbrukare. Sprututbyten ger ökade möjligheter för hälso- och sjukvården att komma i kontakt med missbrukare samt att upptäcka och spåra smitta. Men det finns samtidigt allvarliga invändningar, som vid en samlad bedömning gör att vi kristdemokrater är negativa till ett införande av sprututbyte.För det första: vare sig socialstyrelsens utvärderingar eller den internationella forskningen ger stöd för att sprututbyte i sig skyddar mot HIV-smitta bland injektionsnarkomaner.
För det andra: Sprutbytesprogrammen i Malmö och Lund har inte visat att deras verksamhet leder till att missbrukarna slussas vidare till vård som de annars inte skulle ha påbörjat. Internationella erfarenheter ger samma besked.
För det tredje: Som stöd till sprutpositiva förslag hänvisar man ofta till en rapport, utgiven av WHO, skriven av Max Wodak. Han är läkare i Australien och arbetar mot FN:s narkotikakonventioner och för legalisering av narkotika. Han har inrättat sprutrum och förespråkar att läkare ska skriva ut heroin till missbrukande patienter.
Istället för att erbjudas sprututbyte borde missbrukarna få hjälp att sluta använda narkotika.