Jag återigen fått anledning att blogga om integrationspolitiken. I ett ledarstick i min lokaltidning Jönköpings Posten att där Länstidningen Södertälje hävdar man att
" integrationen misslyckats både socialt och ekonomiskt och att svenska folket tydligt är missnöjda med detta."

Jag tror det i detta sammanhang är viktigt att vara självkritisk. De politiska partierna har uppenbarligen misslyckats i detta arbete.Istället för att se till möjligheterna med integration och den vinst det generar. Det är tragiskt att se den utveckling som nu sker.Påståenden färgat av protektionism och nationsvurmande har varit vägledande för den lagändring där man ersatt permanenta uppehållstillstånd (PUT) med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Ifrån såväl vänster-partier som borgerliga debattörer hävdar man "nu orkar vi inte mer". Låt mig ta ett par exempel på den omsvängning av migrations- och integrationspolitik som nu skett och som låg till grund för en lagändring.

I samband med moderaternas utspel i frågan pekade migrationsforskaren Martin
Klinthäll på att det finns studier som visar på att studier som visar att människor som flytt hit, antingen av fri vilja eller för att det är osäkert om man tillåts stanna, inte integreras lika snabbt för de som vet att de kommer stanna länge(.SvD 3 oktober 2015).

Han avslutar med budskapet om du skaffar jobb så får du stanna verkar bygga på resonemanget att den som får permanent uppehållstillstånd  inte kommer att försöka skaffa jobb. Och forskningen går i motsatt riktning. Faktorer som att skaffa utbildning eller bostad. Allt sådant påverkas negativt om man har en kort planeringshorisont om man får stanna eller inte. Det finns ytterligare forskning som man skulle kunna referera till sammanhanget. Jag återkommer i några blogginlägg om tankar angående detta.

 

 

Foto: Wikipedia

Idag rapporterade min lokaltidning, Jönköpings Posten att mellan 200 och 400 bostäder planeras på Herrgårdsfältet i Tenhult. Tanken är att det ska vara blandad bebyggelse med hyresrätter och bostadsrätter. Samtidigt kan jag förstå att kommundelsrådet reagerar för byggnationen b la buller. Det påverkar alltid andra boende runt men fördelarna väger ihop nackdelarna. Arbetet med detaljplanen ska påbörjas. Satsningen kan ändå vara bra för att möjliggöra bostäder i kommunen som Jönköpings kommun såväl behöver.

Foto: Pixabay

Nyligen gick vår gruppledare i riksdagen ut och krävde ett mer rättssäkert mottagande av ensamkommande flyktingar. Ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillräckligt.

Det är med sorg som jag konstaterar att människor far illa och har för lång vänta när det gäller praktik och integrering på arbetsmarknaden.Det finns politiskt gångbara lösningar såsom riktade sänkningar av arbetsgivaravgifter för vissa grupper, lärlingsplatser, yrkesintroduktionsanställningar och liknande reformer.

En annan problematik är De flesta som kommer från de länder som är aktuella har inte förutsättningar att ha regelrätta id-kort. Genom gränskontroller förmenar man alla djupt behövande människor utan id-kort rätten till asyl.

Ytterligare problematik när det gäller uppehållstillstånd till unga afghaner – med innebörden att du kastas ut så fort du fyllt 18 år. Radioprogrammet Konflikt ”De ensamutvisade. Vad händer med barnen när de skickas till Kabul”  visar på ett ohållbart ”välkomnande”. Personal ifrån HVB-hemmen och lärare som tidigare undervisat entusiastiska framåtsträvande unga kan inte längre ge hopp och till följd av detta har trycket på barn och ungdomspsykiatrin ökat och utvisningshotade unga afghaner tar sitt liv – tre fullbordade självmord i denna grupp den senaste tiden. Det är uppenbart att människovärdet är på undantag.

Att minska migrationen för att lösa integrationspolitiska problem är aldrig en bra idé. Om asylrätten urholkas innebär det att fler får leva kvar i krigets Syrien. Innan man föreslår minskad invandring för att lösa integrationsproblem bör man ha i åtanke att migration på sikt som regel innebär en positiv dynamik för det mottagande landet – satsningar för att uppnå detta bör läggas på integrationsarbete. Migration är också en mänsklig rättighet för att lösa en ohållbar situation.

Vi behöver en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Istället för att lappa och laga på den politik som nu förs, finns det flera aspekter som är värda att nämna.
Jag konstaterar att det just nu förs en debatt bland svenska partier där man lägger fram förslag som läggs under integrationsflagg som i verkligheten handlar om att minska flyktingströmmarna som riskerar samtidigt att försämra integrationen.

Foto: Pixabay

Läste nyligen i Journalisten att New York plockar in tweets i tidningen.  Man kommer att återpublicera  tweets från profilerade medarbetare.  En utveckling som jag tror medielandskapet kommer fortsätta med det. Det för mig också osökt in på frågor såsom vad är det för medierapportering vi kommer att ha. Kan man använda alternativa kanaler och kombinera det med publicistisk trovärdighet ?. En viktig diskussion som också förs i den akademiska forskningsläget. Vad säger forskningen om dessa former av publicering. Och mer intressant, hur påverkar det medielandskapet.

I en forskningsantologi om en demokrati i förändring skriver Jenny Wiik, lektor vid Göteborgs universitet och Gunnar Nygren, professor vid Södertörns högskola framhåller begreppet ”medieborgare” som framhölls i den tidigare medieutredningen för att beskriva den revolutionerande förändringen som skett i samhällets kommunikationsmönster (SOU 2015:94). Medborgaren var tidigare en passiv användare så är ”medieborgarna” också en producent av innehåll som sprids i medier, bloggar och andra nätbaserade plattformar.

Vidare framhåller man att användandet bygger på” interaktion, personalisering och konstant tillgänglighet. Exempelvis finns det fristående nyhetsbloggar från professionell journalistik då de i större utsträckning bygger på dialog och inte begränsas av den traditionella medielogiken säger en del forskning (Haas 2005).”
Vidare konstaterar man ”Frånvaron av organisatoriska ramar ger bloggare en stor frihet när det gäller såväl nyhetsutvärdering som presentation och tänkta publiker säger en annan medieforskare (Lowry och Latta 2008). Man konstatera vidare  en del forskning som säger ”Ingen redaktör talar om för dom vad dom ska göra, hur eller när, som bloggare är man sin egen gatekeeper och hänvisar till forskning i detta ämne (Levingson 2009 och Dominigo 2008).”.

Några rader senare kommer man fram till det intressanta i sammanhanget  ”Bloggar och social medier erbjuder ofta ett innehåll som präglas mer av åsikter och debatt än vanlig nyhetsjournalistik: De påminner om den tidiga journalistiken på 1700-1800-talet som präglades mycket av åsikter samtidigt som de nya typerna användarproducerat innehåll som präglas mer av åsikter, samtidigt som de andra typerna av användarproducerat innehåll ofta relaterar till traditionell journalistik. ”Medieborgare” bidrar till en ökad mångfald i åsikter och debatt, samtidigt som samspelet med det traditionella medieinnehållet är tydligt när det gäller vilka ämnen och frågor som diskuteras. Den professionella journalistiken blir en del i en bredare samhällsdiskussion, samtidigt som journalistikens normer utmanas när det gäller etiska bedömningar och nyhetsvärdering. Detta samspel har redan haft stora konsekvenser för den professionella journalistiken.”.

Jag tror att det finns en utmaning i hur traditionell professionell journalistik möter ”medieborgarna”.  Denna diskussion skulle kunna fortsätta. Jag hoppas på respons som ”medieborgare”.

Foto: Pixabay

Vi ser en utveckling där debatten i Sverige tenderar att gå åt fel håll. Istället för att se till de möjligheter migration för med sig så ser man till dess kostnader. En ståndpunkt som faller i dess logik. Vi ser heller inte något stöd för detta i befintlig forskning. Världsbanken räknar med att penningförsändelser, som utvandrare ifrån utvecklingsländer skickat till sina ursprungsländer, uppgick till 372 miljarder dollar år 2011. Det är mer än dubbelt så mycket som OECD-ländernas bistånd vilket landande på 134 miljoner dollar. Robert Guest, som är näringslivsredaktör på den brittiska tidskriften ”The Economist” menar till och med att fri rörlighet skulle fördubbla världens sammanlagda BNP.

Vidare kan man också säga att resonemanget i debatten många gånger är statiskt och har ett kameralt perspektiv. Det är inte detta som är det relevanta. Det är istället om Sverige som land på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Och här är den internationella forskningen entydig. Mottagarländerna vinner ekonomiskt på invandring. Specialiseringen ökar, arbetsmarknaden blir mer flexibel, den internationella handeln blir större, och såväl företagande som innovationer får en extra skjuts. Invandring är alltså en samhällsekonomisk vinst, den höjer vår levnadsstandard.

Ett räkneexempel ger en fingervisning kring hur statsfinanserna påverkas är rapporten Flyktinginvandring Sysselsättning, förvärvsinkomster och offentliga finanser på uppdrag av Finanspolitiska rådet av Lina Aldén och Mats Hammarstedt , Institutionen för nationalekonomi och Lingvistik, Linnéuniversitet. Den totala nettokostnaden per flykting uppgår till ca 190 000 kronor första året efter det att flyktingen folkbokförts i Sverige: Efter sju år i landet uppgår den totala nettokostnaden till 95 000 per flykting. När vi exkluderar den offentliga konsumtion som på kort sikt kan antas vara oförändrad vid en ökad flyktinginvandring uppgår den genomsnittliga totala nettokostnaden per flykting till ca 125 000 kronor första året efter det att flyktingen folkbokförts i Sverige. Efter sju år i Sverige uppgår denna nettokostnad till ca 37 000 kronor per flykting, skriver rapportförfattarna.

Vi bör också betänka att de allra flesta utrikes födda bidrar till svenska ekonomi genom sitt arbete, som anställd eller företagare. 640 000 är födda i ett annat land går varje vecka till sitt arbete. Nästan var sjätte person som jobbar i Sverige är född utomlands. Invandrare står bakom var sjätte nystartat företag – detta måste rimligen ge pengar till statskassan – om vi börjar räkna utgifter istället för inkomster är vi väldigt fel ute.

Foto: stocksnap

Ledande socialdemokrater går nu till storms mot vinster i välfärden i länsmedia. Bakgrunden är den statliga utredningen  Ordning och reda i välfärden av  Ilmar Reepalu.

Det finns all anledning att värna den svenska välfärdsmodellen. Det handlar i hög grad om tillgänglighet, kvalitet och valfrihet inom vård och omsorg. Här ska skolan bäst rusta eleverna med de kunskaper som krävs för arbetsmarknaden och vidare studier. Den gemensamma finansieringen är en hörnsten för ett samhälle som utvecklas och håller ihop. För att kunna klara välfärdsuppdraget behöver tjänsterna kunna tillhandahållas på ett kostnadseffektivt sätt. En mångfald av utförare som med kvalitet vill attrahera elever, patienter och skapa mervärden är den bästa garanten för en välfärd med hög kvalitet som kommer alla till del.  En självklar del i detta är att dessa bolag ska hålla sig till arbetsrätten, att kontroll av verksamheten sker.

Det finns anledning att kraftfullt motsätta sig det systemskifte inom välfärden som utredningen har föreslagit. Sverige har tidigare prövat monopol i välfärden med dåliga resultat. Elever, patienter och omsorgstagare upplevde vanmakt när de inte kunde välja bort välfärdsutförare som inte passade dem. Många for illa över att vara utlämnade till stora system de inte kunde påverka eller göra sin röst hörd i.
Personalen vantrivdes i en arbetssituation de inte kunde förändra eller söka sig ifrån. Ineffektiviteter byggdes upp i de stora systemen och skattebetalarna fick allt sämre valuta för sina pengar.

Under 1990-talet öppnade både socialdemokratiska och borgerliga regeringar upp välfärden för flera utövare. Även Miljöpartiet var med och tog fram friskolereformen som spelat en viktig roll för elevers rätt att välja skola. Dessa förändringar har stärkt människan och har samlat bidragit till högre kvalitet, ökad tillgänglighet och god kostnadskontroll. Bitvis har regleringarna varit otillräckliga eller rent av eftersatta. Ibland har det brustit i upphandlingar. Emellanåt har enskilda eller kommunala aktörer agerat klandervärt. Bland annat tack vare mångfalden har dock olika brister uppmärksammats, debatterats och åtgärdats. En sådan dynamik är inte möjlig om vi återgår till ett monopol de facto, vilket är den nödvändiga konsekvensen av utredningens förslag. Förslaget riskerar nämligen att innebära en långsam kvävning till döds av såväl idébruna aktörer som andra icke-offentliga välfärdsutövare. 70-80-talens debatt om löntagarfonder och i liggande förslag har samma slutliga resultat; konsekvensen av förslaget kommer att vara en monopolsituation.

PwC har räknat ut att var fjärde icke-offentlig välfärdsutövare skulle göra förlust för att få fortsätta bedriva verksamhet. Förslaget innebär också en stor kontrollapparat.

Vidare riskerar förslaget att slå hårt mot välfärdsföretagare som vuxit fram och därmed särskilt för kvinnligt företagande. Särskilt finns det orosmoln för att de små företagen skulle slås ut. Även icke-vinstdrivande sektorn har uttryckt oro över förslagets konsekvenser.

Välfärden ska präglas av ordning och reda. Varje skattekrona ska användas till största nytta.  För mig som kristdemokrat är det självklart att all välfärdsverksamhet ska omgärdas av tydligt ansvarskrävande, kontinuerlig tillsyn och tydlig uppföljning. Denna kontrollapparat ska naturligtvis fokusera på verksamhetens kvalitet istället för det redovisade resultatet, och göra det både för kommunala och enskilda huvudmän. Det offentliga har ett osvikligt ansvar för tillgängligheten och kvaliteten. Därför sätter jag och flera sig emot utredningens grundinställning att entreprenörskap och med det vinst skulle utgöra ett hinder för medborgarnas tillgång till kvalitativ välfärd. Företagsamhet i privat regi som konkurrerar med kommunala alternativ är ett mycket bra sätt att tillhandahålla högsta möjliga kvalitet på ett kostnadseffektivt sätt. Det är så vi kan klara en välfärd för alla.

 

 

Foto: stocksnap

Bra kommunikationer är en förutsättning för att vårt avlånga land ska ha en tillväxt som utvecklar välståndet och sysselsättningen. Samtidigt som det i vår tid ställs ökade krav på rörlighet mellan stad och landsbygd är effektiva kommunikationer och transporter även viktiga för att företag ska kunna etablera sig på mindre orter runtom i landet. Infrastrukturinvesteringar är avgörande för Sveriges framtida utveckling, inte minst för att underlätta för människors vardag men också för att minska arbetslösheten och möjliggöra en rörligare arbetsmarknad.

Det är mycket glädjande att vår riksdagsgrupp nyligen sade ja till att fortsätta arbetet med nya stambanor för höghastighetståg. Kostnader för investeringen är stor, men vi och många med oss är fast övertygade om nyttan genom fler jobb, ökad tillväxt och byggandet av många tusen nya bostäder är större än kostnaden.

Motståndarna till nya stambanor, för höghastighetståg lyfter fram behovet av upprutning för befintliga spår. Nuvarande spår behöver rustas upp och underhållas, men det ska inte stå i motsats till investeringar av nya stambanor. För att framtidssäkra järnvägen behövs både ock för ökad spårkapacitet.

Vår riksdagsgrupp säger ja till fortsatt arbete med Sverigeförhandlingarna och inte tvärt nej som moderaterna och liberalerna gör. Sverigeförhandlingarna pågår för fullt där förslag på finansiering och genomförande till slut ska presenteras. Det är oseriöst att redan innan vi har alla underlag säga nej till en sådan framtidsfråga.

Alternativa vägar för att finansiera nya stambanor bör undersökas och olika lösningar för de olika delarna av den nya stambanorna bör prövas

Som jag tidigare visat i mina blogginlägg så har kristdemokraterna en rad gemensamma idéer och principer som gör det berättigat att tala om en ideologi: kristdemokrati.

Mattpunkten är som jag tidigare bloggat om den kristna allmänetiska värdegrunden och alldeles speciellt människans värdighet. Det finns ingen motsättning mellan person och gemenskap. Den kristna personalistiska människosynen innebär därför en helt avgörande positiv värdering av de små, naturliga gemenskap som fanns innan staten och politikerna kom till. Främst gäller det familjen, med dess grundläggande betydelse för personens utveckling och känslomässiga identifikation, men det gäller också fackföreningen,näringslivet, den lokala gemenskapen, kyrkans gemenskap, kommunen eller kulturella organisationer. Statens uppgift är därför inte att överta de små gemenskapernas uppgift,utan att stödja dem så att de kan utvecklas.

På samma sätt förklarar kristdemokratin en ständig kamp mot tendenser i tiden som vill reducera människan till ett ting eller ett medel (konsumtion, materialism, våldskultur, teknokrati osv). Den kristna personalistiska människosynen innebär därför inte att människan trängs in i en roll eller funktion. Människan är både en fysisk och andlig varelse med behov av gemenskap. Samhällets och gmenskapens uppgift är att främja, inte kväva, varje individs personlighet. Eftersom människan är mångsidig till sin läggning och till sina behov måste samhället också vara det. Kristdemokraterna går därför in för en levande demokrati med största möjliga decentralisering av ansvaret och inflytandet enligt närhetsprincipen, subsidaritetsprincipen, samt för en karaktäristisk föreningspluralism, där man genom stöd och uppmuntran av fria organisationer och föreningar som säkrar dialogen mellan människor.

Kristdemokrater är en av de få politiska rörelser som intar en hållning till natur och miljö utifrån en bestämd filosofi, den kristna förvaltarskapsprincipen om förvaltaransvaret, vilken ofta leder till en mycket progressiv miljpolitik.

Andra kristdemokratiska huvudfrågor är kampen för mänskliga fri- och rättigheter utan ideologiska sidoblickar som präglat socialister och högerpartier.

Jag väljer att stanna här för denna gång. Det finns anledning att eventuellt återkomma i ytterligare ett blogginlägg på detta tema.

Jag fortsätter mina blogginlägg kring den kristdemokratiska idétraditionen. Jag stannade vid att forskningen inte säger mycket om kristdemokratin. Att så inte är fallet är uppenbart när man går igenom moderna lexikon där det i regel omtalas, även om det oftast är begränsat till några få partier. Rörelsen som helhet behandlas inte. I de flesta läroböcker för grundskolan och gymnasium letar man förgäves efter information.

I radio och TV hör vi ofta om att det används olika namn på en och samma politiska rörelse, och när man därtill lägger till den bristfälliga informationen i övrigt så är det inte märkligt att de flesta knappast vet vilka kristdemokraterna är. Och detta trots att denna politiska rörelse inte bara har sin utbredning i Europa, utan också i kraft av sin ideologiska karaktär och enhet kan bli ett alternativ för de många som sedan länge söker sig bort ifrån socialismen. Det ligger ingen självklarhet i att begåvade och idealistiska unga människor vänder sig bort från socialismen bara för att med full fart kasta sig i famnen på liberalismen.

En beskrivning från den franske professorn Pierre Letamedia. Han har beskrivit kristdemokraterna som ”den politiska och kulturella rörelse av kristen och demokratisk inspiration, som – oavhängigt av kyrkans institutioner, men till stor del rotfäst bland kristna människor, katoliker såväl som protestanter med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle för ögonen med målet att främja en politik som är i överensstämmelse med det kristna budskapet”. Det är viktigt att i sammanhanget understryka att den kristdemokratiska rörelsen inte är bunden till någon kyrka, inte heller den katolska. Kristdemokraterna är en självständig politisk rörelse som orienterar sig efter kristna etiska principer för det politiska livet.

Att ha som mål en politik som är i överensstämmelse med den kristna etiken och människosynen synes ju ge utrymme för mycket vida tolkningsmöjligheter, och partiernas framtoning är också ganska ofta olika. Dessa skillnader till trots, så finns det ett osynligt band. Svaret ligger i ideologin. Detta ska inte uppfattas så att kristdemokraterna har en allomfattande, dogmatiserad poltisk teori som marxismen: tvärtemot tar de avstånd från varje form av politisk absolutism. Kristdemokraterna har en rad gemensamma idéer och principer som gör det berättigat att tala om en politisk ideologi: kristdemokratin. Jag återkommer till ett försök till beskrivning av denna rörelse men jag stannar här för idag.

Jag lovade att återkomma i några blogginlägg om den kristdemokratiska idétraditionen.

För det första så behöver vi ha den historiska bakgrunden klart för oss. Rörelsen fick sin egentliga start under åren direkt efter andra världskriget. Kristdemokraterna intog en ledande roll vid återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa. Här stod de för utarbetandet av nya demokratiska författningar och lade grunden till de moderna välfärdsstater vi känner till idag.

Mycket har hänt sedan dess i rörelsen. Kristdemokraterna har varit de största partierna i Europas länder och inflytande kan nämnas att att vid de första direkta valen till Europaparlamentet 1979 visade sig kristdemokraterna vara det största antalet röster (32,8 milj.), d vs fler röster än både socialdemokrater, liberala och konservativa.

Ser vi på Europas utveckling där man fått säga farväl till det kalla krigets fastfrusna år och Berlinmurens sönderfall kan vi ana kristdemokratiska konturer. Ett årtal som utan tvekan utmärker sig är 1989 och kan under alla omständigheter att liknas vid revolutionsåret 1789. De första fria valen i Öst på över 40 år visade, att olika kristdemokratiska partier eller kristdemokratiskt inspirerade rörelser var de som klarade sig bäst. Såväl i det förenade Tyskland som i Polen, Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien intog och intar de en ledande position.

Förutom kristdemokraterna är en av Europas största politiska rörelser har det märkligt nog, inte många skandinaver som vet vilka de är. Det är därför av stor vikt att beskriva denna politiska rörelse. Här tror jag att såväl svenska Kristdemokraterna som våra nordiska systerpartier har ett enormt stort ansvar. Än mer anmärkningsvärt är det att nordiska samhällsforskare inte i någon nämnvärd grad kommit på att studera kristdemokraterna närmare – nu vet jag att det har finns forskare som forskat i ämnet i nyare avhandlingar men forskningsfältet står ännu relativt orört. Jag sätter punkt i denna genomgång för den här gången men kommer att återkomma i ytterligare bloggposter på detta spännande tema.